Det här med att ta reda på hur populär man är har förändrats mycket de senaste åren efter att It-bubblan har blåsts upp och sprängts.
När vi var unga mätte man popularitet i antalet meddelande på telefonsvararen eller hur ofta beepern pep till. Ett annat sätt var att gå ut på krogen och träffa många man kände. Om många fulla personer kom fram och pratade med en och kände igen en var man riktigt poppis.
När internet kom handlade det om att ha många brev i sin inkorg eller många inlägg i sin gästis på Lunarstorm samt att vara en känd person på aftonbladets webbchatt.
Nu efter att bubblan sprack och internet har blivit ganska ute kan man tro att popularitetssökandet skulle flyttas ut på gatan igen, men ack nej, Nu har ”poppisarna” hittat nya vägar på internet. Man ska ha många som följer ens blogg eller Twitter och det skall gärna vara andra bloggare som gör det.
Sen kommer det till den kanske konstigaste formen som dock endast funkar för personer med lite ovanligare namn. Nämligen att ”Googla sig” eller ”Selfgoogla”. Det går alltså ut på att söka på sitt eget namn i sökmotorn Google och få så många hits som möjligt. Ju fler desto coolare. Även om vi googlar våra egna namn och får upp ”den Gode gripen efter ännu ett misslyckat bedrägeri”, eller ” Ingen vill vara kompis med den Onämnbare” så räknas det som en hit och därmed klättrar vi uppåt i poppisstegen.
Anledningen till att vi på redaktionen ägnar lördagsförmiddagen åt detta har absolut ingenting att göra med att vi inte har vänner och att en av oss har en flickvän som är arg och inte vill ha någonting med oss att göra. Det handlar om att vi fick ett brev igår. Tio minuter efter att gårdagens senvinterinlägg postats fick vi detta:
”Hej Anarkistkollektivet.
Det har kommit till min kännedom att ni är missnöjda med mitt arbete.
Jag blir både ledsen och förnärmad över att se mitt namn förekomma på denna oseriösa och naiva blogg. Att ni dessutom liknar min organisation med GeStapo, som om jag inte missminner mig är en Sovjetisk fd säkerhetspolis ger mig kalla kårar.
Jag kommer att anmäla detta till polisen om ni inte genast avlägsnar inlägget
Med vänlig hälsning
Kristina Eliasson
04xx-xxxxxx”
Hur fan kan Kristina hitta detta?
Antingen är vår blogg betydligt populärare än vad vi någonsin kunnat tro. Är det troligt? -Nej!
Vi tror att Kristina Eliasson självgooglar sig minst var tionde minut.
Okej, hon har ett rätt coolt jobb. Vem har inte drömt om att sätta dit samhällets fiender hela dagarna? Det knackar på dörren och en orakad man med kritvitt ansikte tittar oroligt ut genom dörrspringan med säkerhetskedjan tryggt på plats. Vem är det som knackar på? Är det en okänd välgörare? Är det Lottie Knuttson som kommer med korrekt och saklig information? Är det Sofia Rågeklint som kommer med en postkodscheck och nycklarna till en splitterny Volvo V70? Nej, det är Kristina Eliasson som är tillbaka just när han trodde att ingen visste att det var han som körde över grannens katt. Tyvärr finns det inga namngivna vittnen, men Kristina Eliassons allvetande ande vakar tryggt över sammhällets ljusa och mörka sidor! Hon har ju sett bilderna på Facebook och det räcker ju för vem som helst! Både i dagsljus, månens matta sken och nattsvart vintermörker skiner ljuset från en stöldmärkt TFT-skärm över Kristina Eliassons beslutssamma men 80-talssminkade kärringanlete. Google går varmare än när Carolina Gynnings byst läckt till allmän beskådan när Kristina Eliasson snabbt och effektivt selfgooglar sitt eget namn. Facebook.com, lunarstorm.se, eniro.se, helgon.net, rotfyllning.nu – ingen hemsida undgår Kristina Eliassons jakt på popularitet och bekräftelse! Hybrisen verkar ha kommit till Hässleholm. Ingen hybris på redaktionen, men bara för sakens skull gjorde vi en ovetenskaplig undersökning. ”Den Gode” öppnar starkt med 389000 träffar. ”Den Onämnbare” landar på ynka 5580 träffar... Och nu till det ni alla väntat på... … och på en hedrande sistaplats kommer ”Kristina Eliasson” med förnedrande 2820 träffar. In your face Kristina Eliasson!
Hybrisen har kommit till Hässleholm. Är den där för att stanna? I kollektivet finns den åtminstone inte.
Dagens soundtrack tillägnas de bortglömda kämpar som trodde att de hade vunnit allt men nu för en tynande tillvaro på politikens skuggsida. Det är tom fler som gillar falafelvagnen på von Rosens väg än Ny Demokrati. Stackars Bert och Ian.
//den Gode & den Onämnbare
PS Och ja, Kristina Eliasson, blommorna är till dig! Nästa år får du en historiebok i present, läs avsnittet om Sovjetunionen och Nazityskland och se vad du snokar fram där! DS
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar